Har precis vaknat. Åter igen så har jag haft konstiga drömmar.

Det känns som mitt huvud inte riktigt vad som har hänt det sista.

Jag vet vart mitt hjärta tillhör. Men är mitt hjärta tryggt där?

Även om jag går, så kommer mitt härta vara kvar där.

Och det är svårt att gå vidare när ens hjärta inte följer med.

Det är så typiskt livet. Så typiskt mig också på något sätt.

Min mamma har alltid sagt "Du ska aldrig bli så beroende av någon,

så du inte klarar dig själv". Det är precis så det har blivit.

Men jag förstår inte hur JAG har hamnat här? När jag står utanför och blickar

in på allting, så ser jag att det är inte såhär jag är egentligen. Jag är så inne i allt.

Jag kan sitta och tänka, och komma på mig själv om hur konstig jag har blivit. Och hur konstigt livet har blivit.

Och det är mitt val, det jag väljer nu, kommer spela stor roll. Och det skrämmer mig mycket. Jag vill stanna kvar hos de människor jag är trygg hos. Men de människorna håller på att skapa deras egna liv. Och de förväntar sig att jag också ska göra det. Men det har hänt så mycket att jag står kvar här och trampar. För jag vet inte hur jag ska göra det, när jag ska göra det och Om jag ska göra det.

Åh, vad kladdigt allt detta blev..

"Konstigt hur jag som senast haft dåligt självförtroende kunde överskatta mig själv på det sättet. Just nu har hela världen rasat känns det som.

Jag hade en framtidsvision om mig själv och hur jag själv var som person.

Hela sommaren gick jag och var nervös över om jag kom in på högskolan eller inte. Efter mycket osäkerhet och nervositet kom jag faktiskt in!

Jag blev jätteglad och såg en trygghet i att läsa i några år till.

Första dagen gick bra. Även om jag var helt slut efteråt.

Sedan var det dags för första riktiga skoldagen. Och det första vi hade var föreläsning. Har ju lite problem med att sitta still länge men det fungerade. Sedan var det rast och sedan dags för en ny föreläsning. Sitter där en timma och har tråkigt. Sen händer det som inte får hända.

Jag inser att jag sitter i ett stort och varmt rum med människor överallt. Det börjar bli lite svårt att andas.

Sen säger det pang. Och där är ångesten igång för fullt. Hjärtat slår för fullt, svettningarna kommer, andningen blir väldigt ansträngd och hela kroppen skakar. Vad ska jag göra? Kroppen vill ut där ifrån så fort som möjligt. Men alla människor då? Vad kommer dom säga? Reser jag mig upp så svimmar jag.  Jag var helt enkelt instängd i ett rum som min kropp sa åt mig att springa ifrån. Det var som att sitta och ha ett krig med sig själv. Men vad gör man när det inte bara är hjärnan som spökar? Utan när kroppen också börjar reagera?

Någonstans inne i mig själv visste jag att det inte var farligt att sitta där, men det stället i mig just då var så litet att jag inte kunde kontrollera det alls.

Har nu insett att jag borde vänta med att utsätta mig själv för det där igen.

Fastän människor säger att man ska utsätta sig för det man är rädd för. Och det är helt självklart. Men jag kan inte bara gå till skolan för självterapi. Jag måste kunna plugga också, och just nu i denna stunden så känns det väldigt långt bort.."

Så avslutade jag förra bloggen. Det har gått 1 ½ år sedan jag skrev det inlägget. Det största misstaget jag gjorde var att INTE utsätta mig för det jag var rädd för.  Efter det inlägget så "låste" jag in mig. Jag utsatte mig verkligen inte för något liknande. Dvs att vara bland folk överhuvudtaget. Helt sjukt! En sådan obehaglig händelse sätter verkligen sina spår!

Självklart skulle jag gått till skolan i ren självterapi. Varför inte liksom?! Pluggandet hade jag kommit in i efter ett tag.

Iaf, den perioden var nog den tuffaste i mitt liv, kort därefter gick min morfar bort. Och jag kände att jag inte orkade med omvärlden längre. Jag stannade upp och avskärmade mig. Jag och min pojkvän gled ifrån varandra. Vi spenderade visserligen varje dag med varandra. Men egentligen var vi inte där för varandra.

Sakta men säkert tog jag mig tillbaka! Jag började skolan igen, och det gick bättre än vad jag trodde. Men som vanligt så är det alltid något som går åt helvete när något annat går bra.

Min pojkvän är otrogen efter 3 ½ års förhållande.

Vad i helvete kom det ifrån liksom?! Suck.. Så här sitter man igen. Med ett annat problem på halsen..